Ett hett ämne just nu och det kommer säkert hålla i sig. Drogerna som finns där ute för våra barn är många och lättillgängliga, tyvärr. När våra barn når vuxen ålder så blir allt så mycket svårare, vi har ingen laglig rätt att lägga oss i. Det finns inte mycket vi kan göra när de är myndiga, förutom att påminna dem om att vi bryr oss om dem, att vi älskar dem och att vi saknar dem. Visst blir de irriterade, snäser åt en, kanske säger de även upp bekantskapen tillfälligt. Men det är inte så mycket man har rätt till än det, att visa sin kärlek och sin oro. Har funderat vad som är bästa bemötandet, att stänga igen dörren el att ha en öppen kommunikation. Jag har valt det senare iaf just nu för stunden. Ändå kan jag säga att jag inte tycker om missbrukandet av droger och vi kan diskutera utan att bli upphetsande och arga och skriker till varandra. Mest av allt skulle man vilja slippa detta, det skulle nog alla föräldrar som är drabbade av barn som använder droger.

En viss skuld har man tagit på sig själv såklart även om man inte ska det, men det hjälps ju inte. Själv säger han att han hade haft samma inställning till droger och hade gjort samma även om jag gjort annorlunda under hans uppväxt. Han säger att det är inte vårt fel, vi som är hans föräldrar. Men man kan ändå inte låta bli att tänka OM.......

Det spelar ju ingen roll om barnen blir 30 år, hur man än vrider och vänder så är det ens barn. Man har burit på dem under sitt hjärta och man älskar dem av hela sitt hjärta.