Haft en helmysig helg! PÅ fredag var min gulliga mamma här och sov så jag brassade in till "Jätte, jättedora AnnaKajja" vi drog till udden och lyssna på eldkvarn..jätte mysigt! Sen blev det en sväng på båten..

På lördag kom AnnaKarin hit och Rose, Ate kom över och vi åt tacos och drack lite vin, lyssnade på spotify, pratade skrattde jätte trevligt var det :O)

Nu har det börja mörkna ute, jag sitter och lyssnar på spotify, surfar runt, har lagt buset och myser här med tända ljus..det är verkligen mysigt med höst iaf.

Nu är det jobbar vecka framför oss, skolan kör igång och allt blir som vanligt.

Bara för att man får det som man vill betyder inte att allt ordnat sig och att allt är enkelt och att allt är bra.

Det tar tid innan man får allt att fungera, så det är en oro innan dess...dessutom skall man se till att barnen får de som de är i behov av och så skall man i allt vara pedagogisk och en bra mamma.

Men mammor blir oxå trött, känner att de inte räcker till, blir irro och ledsen.

Klart det var ju jag som valde detta, men det betyder ju inte att allt ansvar skall bara vara mitt.

Just nu känns det väldigt enkelt att vara pappa....man jobbar borta, planerar att se dem kanske några dagar på en period av 6-8 veckor, finns så mycket annat som är viktigare. Man är så upptagen att man bryr sig om att ringa till dem en gång på en vecka...de känner ju verkligen att de är saknade...   visst jag visste att det skulla bli så här el värre, så egentligen skall jag ju inte vara besviken , men man blir det...speciellt när de drabbar dem som man älskar.

Nåja jag skall bita ihop, försöka vara en bra mamma, inte visa då jag blir frustrerad, ta ut min frustation på boxarsäcken...man kan ju låtsas att det är en person ;O)

Om jag skall vara den enda så gott som nästan jämt så måste jag försöka vara den bästa jag bara kan. Så nya tag nu!

Mitt liv börjar låta som en dålig roman ....åter igen skall jag gå den ensamma vägen. Det är mitt beslut och det är rätt beslut, men det var ju inte så man tänkte då man bildade familj ihop. För mig är detta oundvikligt, att stanna här i detta nu gör att jag skulle gå under. Att stanna kvar för sina barn känns inte som ett rätt allternativ, kan de verkligen bli lyckliga, glada och harmoniska barn med en fruktansvärd olycklig mamma vid sin sida??? Inte i min värld.....

Men även om detta är den enda utvägen så är inte vägen rak och säker, det kommer nog en och annan kurva och något lite dike man ramlar ner i ibland, men just nu känns det som jag är på väg upp från ett brant stup, vägen är stadig uppåt, just nu iaf...

Det är mycket att få ordning på, papper hit och papper dit....men det skall gå det har ju gått förrut :O)

Alla är inte tillfreds med mitt beslut, det kan jag förstå, men de människor som jag behöver ha runt mig de finns här och de är de som betyder nått.

Det kommer att bli bra nu!