Mitt liv börjar låta som en dålig roman ....åter igen skall jag gå den ensamma vägen. Det är mitt beslut och det är rätt beslut, men det var ju inte så man tänkte då man bildade familj ihop. För mig är detta oundvikligt, att stanna här i detta nu gör att jag skulle gå under. Att stanna kvar för sina barn känns inte som ett rätt allternativ, kan de verkligen bli lyckliga, glada och harmoniska barn med en fruktansvärd olycklig mamma vid sin sida??? Inte i min värld.....

Men även om detta är den enda utvägen så är inte vägen rak och säker, det kommer nog en och annan kurva och något lite dike man ramlar ner i ibland, men just nu känns det som jag är på väg upp från ett brant stup, vägen är stadig uppåt, just nu iaf...

Det är mycket att få ordning på, papper hit och papper dit....men det skall gå det har ju gått förrut :O)

Alla är inte tillfreds med mitt beslut, det kan jag förstå, men de människor som jag behöver ha runt mig de finns här och de är de som betyder nått.

Det kommer att bli bra nu!